krumilurbloggen

Men hur gick det till? Från att vi renoverar köket någon gång i vår till att vi renoverar kök, hall och vardagsrum - och börjar på onsdag! Jag fattar ingenting.

Hjälp. Hysteriskt försöker vi tömma vardagsrummet och köket och portionera ut möblerna i de övriga rummen. Håller tummarna för att vi kan knö in kökssoffan i grannens garage några veckor.

-”Det ordnar sig” säger herrH. Och det gör det väl. Men jag hoppas att det inte blir allt för jobbigt på vägen dit…

…och Myran och herrH de älskar varandra. Fortfarande. Varje dag. Nu är det snart fem år sedan som de blev ett par och det enda de egentligen inte kommer överens om är belysning. Men det gör inte så mycket. Myran kan tänka sig att gå med på skumraskbeslysning för att herrH ska bli nöjd och herrH kan tänka sig att gå med på kliniklysrör för att Myran ska bli nöjd.

Så i kärlek och vilja att låta den andre få sin vilja igenom så kan de ändå inte komma överens om hur/var/vilka lampor det ska bli i nya köket…

Det kom en förfrågan om en uppdatering av krumilurlivet. Jag ser det som ett krav och ger efter. Direkt.

“- Kan dävl!” är Selmas vanligaste uttryck nu som 2 ½-åring. Och hon kan det mesta själv. Klä på sig. Äta. Och gå på pottan. Oftast. Glad och bestämd.

“- Kan jag få en… en… en… öhhh… Selma?”
“- Va? Selma är ju på dagis.”
“- Öhh. En sån man kan äta…”
Då förstod vi såklart. Och Einar gör sig alltid förstådd till slut. Stora killen som fyller fyra i april och som redan klarar av att hoppa och springa med Super Mario på Wii-spelet.

Långhårig. Michael Jackson-fan. Scout. Innebandyspelare. Warhammerbyggare. Snart tio. Einars idol. Artur.

Fick till slut det hon önskat sig i födelsedagspresent i alla år - ett djur. På trettonårsdagen blev det en undulat som hon döpte till Aquarelle. Har börjat i “högstadieskola” och får åka buss varje morgon. Tjafs om duschningar, avsminkning och vilken tid man ska komma hem hör till vardagen. Och så är hon en underbar storasyster.

Herr H har låtit håret växa de seanste åren. Det är en dröm sedan barndomen att ha långt hår. Men just nu står det åt alla håll och det blir ofta keps. Har slutat jobba som lärare och tillbringar nu sin dagtid på vardagarna tillsammans med människor med psykisk ohälsa.

Mamman. Har lite mer noja än vad hon trodde över att hon snart fyller 40. Hu. Lärare som just nu läser in sin behörighet i bild och tycker att det är underbart att plugga igen. Flummigt och roligt. Och otroligt lärorikt att läsa på “äldre dar”.

I övrigt kommer allting att utkristallisera sig snart. Jag förutspår att det inom kort kommer blogginlägg om kök (gulp!) och inköp av bil (gulp!) och andra värdsliga problem med skola, dagis, middagar och CD-skivor.

Jag har inga större krav på mina mobiltelefoner. Lite gammaldags sådär. Det är bra om man kan ringa på dem, ungefär. Eftersom det ändå finns så brukar jag använda kontaktboken, kalkylatorn ibland och kameran för en schysst bakgrund.

Jag köpte ny mobil i julas. Nothing fancy. Nokia Slide 6600i. Normal telefon. Väldigt fräsch för mig. Jag har ju använt Henkes gamla som är tejpad med silvertejp så det krävs i och för sig inte mycket för att en telefon ska vara fräsch för mig.

Man fick hörlurar till. Och den har bluetooth. Vilket betyder att man med ett litet klick kan föra över musik från en dator till mobilen. Fast det visste ni ju redan. Säkert. Och jag med. Men jag har liksom inte brytt mig förrän jag fick de där hörlurarna. Men nu tänkte jag att jag skulle bli en sådan där människa som åker buss och sitter och väntar på vårdcentralen och går och handlar allt medan musiken strömmar in i öronen. Härligt att flyta fram som i en musikal. Lalalala…

Så jag laddade min mobil med Amanda Jensens senaste platta, lite Amy McDonald och några låtar med Carolina Wallin Pérez och tänkte att nu ska jag lyssna.

På bussen. Hålla reda på busskort och väskor och telefonen och sladden och stämpla och sedan sätta sig och va? är det någon som pratar med mig? Nämen hej. Hålla reda på busskort och väskor, ta ur sladden och inte tappa mobilen och var lägger jag sladden nu? - samtidigt som jag konverserar med en granne.

På vårdcentralen. Åh, vilken tur att jag kom ihåg sladden med hörlurarna. Nu ska jag lyssna och gå in i min lilla bubbla. Lalalala… Men vad ropade hon nu då? Tänk om hon ropade på mig och jag inte hörde? Bäst jag sänker. Men nu går HON in till doktorn. Var jag inte före henne? Bäst jag sänker så jag inte missar när de ropar upp mig. Men nu hör jag knappt musiken längre… Jag stänger av.

I affären. Jag är här i min lilla musikbubbla. Jag hör inget annat. Lalalala. Oj, nu höll jag på att krocka med en tant. Jag såg henne inte smyga upp bakom mig vid kaffehyllan. Känner mig förvirrad. Tar ut hörlurarna.

Men det var ju inte så himla lätt. Är jag bara ovan? Eller är jag helt enkelt för gammal?

Jag går i skolan igen. Pluggar. Föreläsningar. Seminarium. Kurslitteratur. Inlämningar. Rapporter. Uppsats. Och gestaltning.

Jag har alltid varit en duktig flicka. Läst läxorna när man ska. Lämnat in i tid. Varit med på alla lektioner (ja, jag hade ju en skolktimme på gymnasiet - men det var ju elevrådet som sa att vi skulle strejka på Götaplatsen…). Klarat proven (tja, kanske inte fysikprovet i trean på gymnasiet då…). I stort sett gjort det man ska.

Nu chockerar jag mig själv. Jag läser bara det jag har lust med. Och det går bra ändå.
Jag lämnar föreläsningar jag tycker är ointressanta och tråkiga. Varför ska jag sitta kvar då?

Idag har jag ett dilemma. Jag har varit förkyld och hängig i tre veckor. Orkar inte riktigt. Men är ganska okej. Förmiddagen på skolan är rolig och mysig och intressant. Eftermiddagen är tråkig och lång - antar jag. Jag orkar inte heldag. Vad väljer jag? Förmiddagen såklart. Men så läser jag noggrannare i min almanacka - jag har tryckt in ett litet EX på eftermiddagen. EXaminerande. Det innebär förmodligen att om jag inte är där tvingas jag själv knåpa ihop två A4-sidor om det som eftermiddagen handlar om.

Men det är väl inget riktigt dilemma. Som den duktiga flicka jag är väljer jag bort det roliga och går på det tråkiga - förhoppningsvis viktiga. Och dessutom ska jag ägna förmiddagen att läsa det som jag borde ha läst innan jag kommer till skolan. Och det är väl nästan första gången sedan i höstas!

(Men det har ju inte hänt ännu…

Kaffet är färdigt. Jag tar fram den rätta kaffekoppen. Sätter på datorn. Häller upp kaffet. Tar fram chokladen.
Men… nej. Hur kunde jag glömma chokladen?

Det här är mina lilla stund på dagen. Lite helig, sådär. En liten stund framför datorn då jag med gott samvete kan sitta stilla och njuta av en kopp kaffe utan känna dåligt samvete för städa och disk. Och till den koppen med kaffe får det gärna (läs: alltid) vara en liten ruta mjölkchoklad. Det går bra med ren mjölkchoklad men får gärna vara med schweizernöt eller dajmsmak eller något annat trevlig.

Men hur kunde jag glömma chokladen igår när jag handlade?

1. Jag skrev ingen lista. Det var ju bara småsaker. Toapapper, hushållspapper, kaviar, mjölk, yoghurt, några luncher, lite pasta, frukt (äpplen och bananer - inga apelsiner), bröd och en chokladkaka. En bok om undulater också. Och tomma cd-skivor. Och om de har några stumpor till pojkarna. “Å älskling, kan du köpa en öl åt mig också, tack?”. Kanske jag borde ha skrivit en lista?

2. Jag handlade sent och jag var trött. Och förkyld.

3. Jag mötte folk jag känner i affären. Det strular alltid till det. Jag menar… det är ju trevligt att träffa folk och föräldrarna till den där gamla eleven är ju jättetrevliga och de pratar jag ju gärna med en stund. Och den där mannen jag pratade med. Honom känner jag igen. Han verkade ha koll på vem jag var - jag hade ingen aning om vem han var. Men vi pratade en stund. Kanske var han en förälder från dagis? Jag gick väl och tänkte på vem han var när jag gick förbi chokladhyllan…?

4. Jag handlade hushållpapper. Det får mig liksom in på en annan bana i affären. En väg som leder fram till kassorna via blommorna - inte via chokladhyllorna.

5. Eller så är det helt enkelt inte meningen. Det kanske är ett tecken. Någon vill säga mig något. Sluta äta så mycket sötsaker. Lev lite sundare. Börja röra på dig. Gå ner i vikt. Ta en långpromenad. Ät en frukt.

Nä… så kan det ju inte vara. Kaffe och en frukt är ju inget som jag villl njuta av på min lilla heliga stund. Hur kul låter det: “Jag njöt av mitt kaffe och ett grönt, saftigt äpple till.” Nä, just det.

Funderar på att börja blogga igen. Har jag verkligen tid? Är det någon som läser? Eller räcker det med facebook?
Frågor som pockar på svar.

För övrigt så är vi sjuka. Jag har varit sjuk i drygt två veckor och haft den stora turen att alltid ha ett barn att vabba för. Eller så är det därför som jag inte blivit frisk. Igår kväll var jag säker på att jag äntligen skulle få två dagar att vara sjuk ensam på. Men tji fick jag. Klockan fem hörde jag Artur hulka på toaletten. Så det blir fortsatt vabb.

Själv har jag i natt fått välja mellan att vara vaken eller dö. Att somna och vara helt täppt i näsan gör att man måste gapa - annars dör man. Och när jag gapar så vaknar jag - antingen av russintunga eller av mina egna snarkningar.

Ser fram emot svar på mina frågor

Lena, som ska gå och äta lite medicin

Klipp dig och skaffa ett jobb - du har ju fyllt 18.

Mannen och frun: Men åhh vad vi är fina ihop…

12 år.

Einar i nya lekrummet.

Om jag drar upp tröjan så här så skrattar alla. Jag fattar ingenting men de verkar ha kul.

Mammas gullgosse har kokat marmelad.

Ibland har jag en idé om att skriva texter om hur man får ihop livet med jobb, dagis, middag, läxläsning, föräldramöten och nerspydda kläder. Men sen kommer det annat emellan, typ jobb, dagis, middag, läxläsning, föräldramöten och nerspydda kläder och då hinner jag aldrig till datorn. Eller så prioriterar jag helt enkelt inte bloggandet. Men ni ska veta att inuti mitt huvud finns en massa bra bloggtexter och bloggämnen. Kanske finns det tid en dag?

…att du tar dig ett par minuter för att titta på vår julfilm!