Bröllopsdagsfirande. Ett år imorgon.
På bio för första gången på jättelänge.
Och så väljer vi en grymt tråkig film.
Vi sitter mitt i salongen och kan inte ens smita ut.
Efter halva filmen så blir ljudet dåligt - och det gör om möjligt filmen ännu sämre.
Fast lite kul var det ändå - vi hade i alla fall roligt när vi sågade filmen vid fotknölarna, jag och herrH. Tur att vi tyckte lika illa.
Idag smet vi in på biografen och reklamerade hela tråkigheten på grund av ljudet - och fick två biobiljetter tillbaka! Då kändes det genast bättre.
Förresten så heter filmen: Bonjour Sagan. Den handlar om tråkighet, brist på kärlek och knark. Och så är den svår att förstå. Se den inte.
Krumilurmor och krumilurfar drabbas plötsligt av en släng hysterisk vi-har-ju-inga-pengar-känsla och drar för första gången till Liedl. Mycket skeptiska och hmm-andes glider de in i den omtalade affären som ligger ganska nära dem, men inte i de rosaskimrande, gullepluttiga radhusområdet där de bor, utan i det “socialt belastade” höga-hus-och-söndriga-busskursområdet strax ovanför backen.
Krumilurfadern herrH är den som är mest skeptiskt. Man hör honom mumla på avstånd.
- Hur kan det vara så billigt? Var kommer köttet ifrån egentligen? De har ju inga eko-bananer!
Krumilurmodern tycker det är exotiskt.
- Åh, yoghurten ser ut som den man kan köpa i Grekland! Det är nästan som vi är på semester! Titta de har färdigstrimlat grillkött från Rumänien! Och kolla där, bredvid gurkorna, där finns det trendiga damtoppar för 39:-!
Medan modern drar runt med vagnen och plockar exotisk pizza och chokladkex letar herrH upp en anställd. Det visar sig vara självaste butiskchefen, enligt skylten på bröstet.
- Jo, jag som är van att handla på ICA slås ju av hur billigt det är här på Liedl. Hur kan det vara det egentligen?
Butikschefen ser nöjd ut. Han vill ju att alla ska känna just så när de kommer in i hans butik.
- Jo, du vet vi köper ju in till våra affärer i heeeela Europa. Och så köper vi ju det billigaste, berättar han stolt.
- Men tänker ni på Liedl något på de längst ner i kedjan då? Får arbetarna okej betalt, undrar herrH.
- Öööhhh, det vet inte jag. Och jag har aldrig hört ledningen prata om det…
- Kravmärkning? undrar herrH.
Nu lyser butikschefen upp något.
- Följ med här, ska jag visa dig hyllan, uppmanar han.
Han tar med herrH runt hörnet och pekar på en liten ihopklämd hylla. Där samsas fem paket med rättvisemärkt snabbkaffe med ett par chokladkakor.
- Vi hade bananer förut också men det var ingen som köpte dem. Du vet, dom som bor här frågar inte efter sånt där. Dom vill bara handla billigt.
Nu är herrH om möjligt än mer skeptisk. Men han går med på att köpa lite billigt öl (”tillverkad i EU för Liedl”), några billiga fläskkarréer med Scan-märke på och den billiga yoghurten och lite mer billigt som krumilurmodern oskeptiskt slängt i vagnen (dock ingen trendig damtopp).
- Inget mer Liedl, konstaterar herrH i bilen på vägen hem. Vi får åka och kolla läget på Willys istället.
- Ich Leidl dich, ler kumilurmodern.
