Loppisfynd
Det första jag såg när jag öppnade dörren in till loppmarknaden var täcket i virkade mormorsrutor. Ett sådant som jag håller på med. Som aldrig blir klart. Som, om jag skulle sälja det, skulle gå på flera tusen om man skulle räkna efter en skälig timpeng.
- Vad tar du för den här? frågade jag nonchalant och försökte låtsats som det var en smutsig trasa jag höll upp och inte en dyrbar skatt.
- 150. Mycket fin. Många vill ha. Stackars gammal tant har gjort den. 150. Mycket billigt. Ojojoj. Du vill ha den?
Jag försökte se ut som jag inte brydde mig och strosade tillbaka till min man. Hoppade på stället. Andades ryckigt.
- Jag måste ha pengar. Nu. 150 spänn. Hur mycket tog du ut?
- Jag tog bara ut en hundring till fikat…
Efter en del irritation från min sida, typ hur-tänkte-du? och varför-tog-inte-jag-ut-pengar-själv? och en del irritation från maken, typ men-vi-behöver-ju-ingen-mer-filt och varför-sa-du-inte-att-du-tänkte-handla? uppenbarade sig helt plötsligt en bankomat framför sällskapet. Snabbt togs det ut pengar och jag begav mig med raska steg mot tanten med täcket.
Som en hök spanade jag in mitt byte så fort jag steg in och när jag kunde andas ut - den fanns kvar! - så gick jag nonchalant fram till min skatt igen.
- Du får 100…
- Nej, nej. Inte gå. Tog lång tid att göra. Stackars fattig gammal tant. Jag ta inte pengar själv. Jag ge allt åt gammal tant. Mycket svår att göra. Ojoj. 125.
- Okej.
Mycket nöjd stegade jag sedan hem och stoppade mitt fynd i tvättmaskinen. Nu doftar den ljuvligt, är mjuk och mysig och härlig att se på. Klart vi behövde en filt till!