krumilurbloggen

Hjälp. Snart närmar det sig. Snart måste vi bestämma belysning och kakel. Hu. Hur ska det gå?

Nu är vi halvvägs i renovering. I två och en halv vecka har vi tryckt ihop oss på hälften av ytan vi är vana vid. Och vi har inget kök och inget vardagsrum - men det går faktiskt riktigt bra. Och det kanske blir klart innan påsk. Och vi kanske håller budget. Puh.

Spänningen stiger.

Gladeligen upptäcker jag att Handelsbanken har hittat på att man kan få välja ett eget kortmotiv.
- Rita något åt mig, utbrister herrH. Den där killen med säcken med pengar vore ju kul!
Och jag fixar till bilden, gör en bakgrund och skickar in lagom till HerrH:s födelsedag.

Men ett par dagar senare får herrH ett mail:
Tyvärr har din bild inte godkänts eftersom bilden innehåller:
text, symbol, siffror el. webadress.

Irriterad ringer jag upp och får tala med någon på supporten som inte alls håller på med kortmotiv.
- Men den innehåller ju ingen text, symbol, siffror eller webadress, påpekar jag.
- Det var ju konstigt. Det är nog för att den innehåller pengar…
Jag skriver ut sidan med regler och riktlinjer för eget kortmotiv och läser den ord för ord.

HerrH suckar och säger:
- Rita en dödskalle istället! Den kommer säkert bil nekad! Hehe.

Dagen efter kommer beskedet:
Tyvärr har din bild inte godkänts eftersom bilden innehåller:
opassande värderingar.

- Ähhh… Gör kortet helt svart, suckar herrH.
- Nej, jag vill ju rita något!

Två dagar senare kommer nästa besked:
Tyvärr har din bild inte godkänts eftersom bilden innehåller:
upphovsrättsskyddat material.

Upprörd ringer jag igen och sitter i 15 minuters kö innan jag återigen får prata med någon som inte håller på med att godkänna kortmotiv.
- Det är ju JAG som har ritat bilden.
- Men det vet ju inte dom som sitter och granskar bilderna.
- Kan man få prata med någon som gör det?
- Nä, de pratar inte med kunderna. Men jag kan säga till dem att du har ritat bilden… om du har det.
- Jag kanske kan få skriva ett mejl och diskutera med dem hur de motiverar sina nekande eftersom jag tycker att det verkar ganska godtyckligt.
- Nä, men du kan skriva ett mejl till mig och så kan jag prata med dem och skriva tillbaka.

Visst, eller så kan jag ju byta bank. Fast det sa jag inte.

Agent586, du är bäst! Du har klarat 50 dagar ensam med två små barn i radhus. Och lyckats få till andra saker också! Fantastiskt! Jag hade aldrig stått ut i 50 dagar.

Men kan jag inte få komma tvåa? I alla fall denna vecka. Denna vecka då min man inte är ledig på torsdagen som han brukar vara (mitt andrum i tillvaron). Denna vecka då min man jobbade mellan 08.00 och 23.30 i måndags. Denna vecka då det var skolavslutning igår. Denna vecka då jag som vanligt har en 10-månaders bebis att kånka omkring på. Denna veckan då jag som vanligt har en tvååring som springer i motsatt riktning.

Denna veckan har jag dessutom fått en åttaåring att bära på. Till skillnad mot 8-åringen jag hade förra veckan, han som kunde hjälpa till och passa barn och fixa saker. Nu har jag en som inte kan gå i trappor och som inte tar sig fram speciellt långt på egen hand alls. Men en som fortfarande är världens bästa 8-åring. Lite otymligare bara.

Här är grabben som skulle sparka till fotbollen men träffade sin kompis smalben och bröt stortån istället.

Bakom kameran står mamman som enligt sköterskan på akutmottagningen borde ha fått medalj. Tja, det var ju lite jobbigt ett tag när vi inte hade några kontanter och ingen mat och småbarnen började ledsna på stället och mamman höll på att gå av av hunger och grabben också och dessutom hade han himla ont i foten och var rädd att inte hinna till skolavslutningen. Och lite körigt var det ju när 2-åringen sprang in på röntgenrummet och tryckte på knappar medan mamman försökte köra dubbelvagnen med 1-åringen samtidigt som hon bar 8-åringen. Men annars gick allt finfint.

Gipset ska sitta kvar i tre veckor. Så det är helt okej med några mulna veckor innan solen kommer fram igen i juli, då vi vill bada igen. Tack tack.

Jo, vi hann till skolavslutningen. Direkt från gipsningen, på med finskjortan och så till skolgården. Så nu har han gått ut ettan också.

Jag och Artur har gjort ett trevlig liten vrå i våran garderob där det finns ficklampa, böker, penna och papper m.m. Sara (min kompis) såg det och satte sig där inne… Problemet är bara det att det bara finns ett handtag så man blir innlåst om en kompis inte öppnar från andra hållet. När Sara hade sat sig där inne märkte jag att handtaget var borta…  Men hon visste redan det för hon hade suttit där innan. Sara trodde att jag bara skoja när jag sa att jag inte hittade handtaget. Och efter en stund ropade Henrik att det var mat. Jag ville såklart inte lämmna Sara där. Så jag ropade att jag kom om en stund. Jag letade jätte mycket efter handtaget tillslut fattade Sara att jag inte skojade. Jag hade sagt åt henne att leta på golvet och på hyllorna i garderoben, men hon sa att hon inte såg någonting… Efter en stund ropade mamma att jag inte fick någon mat om jag inte kom ner. Men jag ville inte lämmna Sara så det blev ingen mat. Tillslut sa jag  att hon skulle titta i en låda med böcker. Då sa hon att hon bara såg en mettal grej som såg ut som ett L… Det var förstås HANDTAGET!!!!!! Hon hade tittat på golvet flera gånger men inte hittat något. Lite puckad kompis kanske. Så jag fick gå utan mat hela kvällen.

 Och innan så visste jag att det skulle bli en av mina FAVORIT RÄTTER! =(  

Så åker jag till Hornbach. Och letar spik.
- Köp 3½-tums spik, säger våran snickare som om det vore det självklaraste i världen.

När jag går in i spikgången önskar jag att det ska finnas en gigantisk skylt där det står: “3 ½-tums spik, den vanliga sorten”. Den skylten finns inte. Men det finns skyltar för gipsspik, zinkspik, pappspik, blankspik, listspik, skivspik och slagspik. Elförzinkad spik, ankarspik, mässingsspik, bleckspik, klippspik och kamspik.

Ingenstans står det: Vanlig 3½-tums. Det står inte ens 3½. Det står alla andra siffror utom just 3½.

Snälla hjälp mig, jag har kommit till spikhelvetet, väser jag mellan tänder medan jag går i gångarna och letar efter den rosa Hornbachsskjortan med tillhörande personal.

- Kan du hjälpa mig? Jag skulle vilja ha vanlig 3½-tums spik, säger jag med ett osäkert leende.
- Vilken dimension? undrar den rosa tillbaka.
- Öhhh… vilken är vanligast?

Den rosa ler och räcker mig en låda med beteckningen: Dyckert, varmförzinkad 2,8 x 75. Jag ser frågande ut:
- Sjuttiofem?
- Ja! Treochenhalvtum, det är 75. 

Så nu vet vi vad som är självklarast i världen.
Vanlig 3½-tums spik = Dyckert, varmförzinkad 2,8 x 75.

Puh, nu kan jag sova gott i natt.

Alltså…. jag gillar att bo i radhus, men varför har just vi hamnat bredvid värsta pedantgrannen? Deras gräsmatta ser ut som en golfgreen. Jag tycker tusenskönor är söta…