Om man dricker kaffe framför tv:n på kvällen kan det hända att man inte dricker ur den där sista slatten. Ni vet den som blir så där kall och tråkig. Och plötsligt är klockan över åtta och man har inte fixat de där nya lakanen man tänkt i barnens säng. Sedan ska man diska och ha en liten sångtävling och förvånas över att hon som är född 1997 kan hela texten till Carolas främling från 1983 med lika stor inlevelse som sin mor. När alla barnen sover, sitter man en stund vid varsin dator tills man med förskräckelse inser att klockan närmar sig midnatt och så hastar man till sovrummet. Utan att passera gå vardagsrummet.
Och på natten är det någon som hostar och pappan är tvungen att gå upp medan mamma snarkar vidare. Klockradion är apdålig och man vaknar alldeles för sent till ett brus och pappan ligger kvar en stund medan mamman väcker barnen och fixar frukost och just det - en matsäck var det ju också!
Då kan det hända, klockan 07:27, att man släppt lös den där ettåringen som stapplar omkring på sina knubbiga bebisben och hittar in i vardagsrummet, där ingen har varit sedan strax efter åtta igår. Och när mamman, efter en stunds tystnad, hittar ettåringen i vardagsrummet så finns det en överhängande risk att han själv med tillhörande pyjamas är indränkt i gammalt, kallt kaffe och att han har inpregnerat soffbordet och golvet gammalt, kallt kaffe och dessutom marinerat fjärrkontrollerna med gammalt, kallt kaffe.
Då blir pappan oundvikligen uppdragen ur sängen för att ta hand om bebis medan mamman torkar fjärrkontroller med ena handen och gör matsäck med andra. Sedan springer de stora barnen till skolan klockan 07.54 och då vet man att man är vaken.
Vi har en sladd ( ja, egentligen har vi ju ganska många sladdar faktiskt, speciellt eftersom herrH tycker att en sladd alltid kan vara bra att ha). Men vi har en grå sladd som går ifrån vårt telefonjack till vårt adsl-modem. Från modemet går det en massa sladdar. Men just en lång grå sladd går ifrån vårt lilla datorhörna genom väggen i ett gammalt rör in till tvättstugan. Sedan fortsätter sladden från tvättstugan genom en fläkttrumma upp till nästa våning. Därifrån har vi borrat ett hål som sladden kommer ut igenom alldeles vid sidan av tv:n. Sladden slingrar vidare in i en annan liten låda. Och ifrån den lådan går en tjock svart sladd in i tv:n.
Och vips har vi tv igen. Massor med kanaler. Vi har inte haft tv-kanaler sedan vi flyttade in här. Ingen tv på tre månader alltså. Och nu har vi 27 kanaler.
Ändå finns det inget att se på.
Så trillar min ritbok ner bakom kökssoffan.
Suck och stön.
Knuffa soffa.
Stön och stånk.
Flytta knuffa.
Men oj, vad många tidningar som har trillat ner här bakom.
Och en liten röd leksaksbil.
Och en bit gurka.
Den där lappen!
Och fler tidningar.
Och VAD är det där? Men hur kan dom ha hamnat här???
MINA GLASÖGON!
Ringer hysteriskt lycklig till herrH.
- Jag har hittat mina glasögon. Bakom kökssoffan!
- Nej, vad kul! Åh vad bra, utropar herrH.
Sedan, något mer fundersamt, utbrister samme man:
- Tänk vad puckade vi är, om vi bara hade städat alla rum så hade vi ju hittat dem!
Jo, det är bara för att jag är lillebror som jag får ärva mina syskons kläder.
“Visst den är ju lite stor den där badrocken, men det känns ju onödigt att köpa en ny när vi har en badrock liggandes här…” så säger min mamma. Och nu snubblar jag omkring i den här - jag som knappt lärt mig gå ordentligt ännu!
Alla möjliga kläder får jag ärva. Jeans med blommor på insåg jag idag att jag hade på mig. En kvarleva från min tio år äldre syster. Och strumpor ärver jag direkt från min 6 år äldre storebror. Mamma tycker tydligen att de krymper så mycket i tvätten att de hoppar direkt från hans strumplåda till min.
Dessutom har jag redan spanat in cykeln jag kommer få när jag blir fyra år. Den har Sara på vår gata ärvt av en kompis storebror och sedan skänkt den vidare till min storebror. Och sedan får ju jag den. Om den inte har rostat sönder tills dess. Hoppas kan man ju alltid.
Det ska bli skönt att det kommer en ny minsting här, om några månader, så jag slipper vara sist i näringskedjan…
Einar 1 år
ps. Jag har varit på läkarkontroll idag. Jag är 76 cm lång och väger 10,7 kg. Och jag är en fin grabb. Det sa doktorn.
Scenario: Man är hos någon och har just avnjutit den delikaste av middagar, då någon (förslagsvis köks-händig receptintresserad person, alltså inte jag) nästan med uppgivenhet frågar:
- Men HUR lyckades du få den här rådjurssadeln så fantastiskt mör och välsmakande??
I 11 fall av 10 blir svaret:
- Det är inte så svårt. Man tar bara… och så rabblas det upp en för mig obegriplig mängd ingredienser som jag knappt kan stava till, men som man “bara” hystar ihop. “Det är inte så svårt”?! Yeah, right.
Men så sitter man där själv - i egenskap av hemmapappa och nybliven husägare och inser att man tydligen lagat en paella, fixat en garderob bakat ett bröd och lite annat trix. Och när man så får frågan av någon imponerad människa “Men HUR gjorde du??” märker man till sin stora förvåning att man tydligen svarar:
- Det är inte så svårt. Man tar bara…. och följer receptet. Eller… och slår i en spik. Eller vad det nu handlar om. Och det märkliga är att det ÄR inte så himla svårt. Faktiskt. Ingenting är vidare svårt. Tvärtom verkar det visst bo en liten Martin Timell eller Jamie Oliver i oss alla. Frågan är om man vågar släppa lös dem.
Och vad som då händer med ens jag-uppfattning…
Ritade den här till en vän för en sisådär 1 ½ år sedan. Var tvungen att plocka fram den bland de inscannade bilderna i datorn, efter gårdagen.
Jamen, jag hade ju tänkt på pannkakor hela vägen hem och så var jag ju hungrig och så fanns det bara ett (1) ägg i kylskåpet. Då sprang käre herrH till grannen och fixade ett par ägg till och jag gjorde pannkakssmet. Ändå var jag bara tvungen att bryta ihop lite grand bara för att det var så jobbigt att vänta på pannkakorna när de låg där i stekpannan och blev gyllenbruna och goda.
Och efter maten fick jag ett par bryt på routerföretaget Zyxels eländiga, piiiip, piiiip, piiip (censur)-support.
- Men ring inte dit nu, när du inte är på humör, var herrH:s smarta kommentar.
- Men jag VILL ju att routern ska funka! svarar jag grinigt.
- Jag kan ringa imorgon istället. Utsätt dig inte för det.
Så rätt han har och SÅ irriterad jag blir när jag försöker ändå.
Idag har herrH fixat routern och jag har fått vårrullar till middag och kaffe och bullar efteråt och vi kan surfa på två datorer samtidigt och lyckan är fullständig.
- Du är lite labil, konstaterar herrH försiktigt.
- Vadå, hur menar du??? kontrar jag hårt och spänner ögonen i honom.
Så står man och rotar i frysen, lunch, lunch, lunch? Fryst köttfärs? Nä, orkar inte laga. Korv? Nääääeee. Paellan från häromdagen? Åh, den var ju god! Ja… fast tänk om… nä. Det får bli pastan och de där biffarna som inte smakade så mycket.
- Ska du verkligen ta kaviar på mackan? Jag menar, tänk om…
Det gäller att ha framförhållning när man äter för tänk om…
Ja, tänk om det blir så att jag, till kvällen, mår som herrH gjorde igår och fortfarande gör idag. Sannolikheten är ju trots allt ganska stor när man har en relation av det intimare slaget med personen ifråga. Jag vill ju inte behöva hänga över toalettstolen och känna paellan komma åt fel håll. Kanske har man då för all framtid förstört smaken av saffran. Det vore ju trist om man till Lucia tvingades in i glömda minnen från vårens magsjuka av doften från saffransbaket.
Nu är det smaklös mat som gäller ett par dagar framöver, tills faran är över. Det gäller att ha framförhållning för tänk om…
- Vi kör vidare söderut på Park Avenue i en belagtagen silverfärgad Cadillac!
En inte alltför otrolig replik i en amerikansk polisfilm där man samtidigt som huvudpersonen meddelar detta i sin telefon, genom bakrutan ser den beslagtagna Cadillacens ägare hopplöst stå kvar och stirra efter bilen. Sedan fortsätter jakten på boven.
Inte en tanke ägnas åt mannen-utan-bil. Aldrig någonsin får man veta om han någonsin får tillbaka sin bil. Och i vilket skick? Hur får de kontakt med honom? Får han någon ersättning? Och vilken ersättningsnivå handlar det om? Tänk om han blir av med jobbet eftersom han inte hinner dyka upp på det viktiga mötet i tid! Hur ersätter man det? Tänk om han missar sin förstföddas förlossning på grund av att några poliser snor hans bil? Går det att ersätta? Eller om han ska hämta barnen efter skolan - nu står de där ensamma väntades… Vem tänker på dem, förutom den stressade fadern, mannen-utan-bil, på gränsen till hjärtinfarkt, som hysteriskt försöker ta sig fram genom stan?
